Logotype

 

 

 

Ordlista

 

Alungarvning
Garvning av skinn med dubbelsaltet kaliumaluminiumsulfat. Har används sedan antikens dagar.

Backrest
Ett ryggstöd som gjordes av ett stort antal raka kvistar, vilka sammanbands till en "matta" som var något avsmalnande mot ena änden. Denna ände bands upp i en av tipistängerna, eller hängdes upp på en tripod (tre stänger sammanbundna i toppen), varvid man kunde sitta på ena halvan av backresten och använda den andra halvan som ryggstöd. Ibland målades kvistarna i något mönster, och ofta dekorerades överdelen med skinnband med piggsvinsbroderier eller pärlbroderier.

Benpärlor
Bone Hair Pipes. Avlånga pärlor gjorda i ben, numera oftast från ko. Längden varierar från 12 mm upp till 100 mm, tjockleken 6-8 mm. Från början var de utformade som raka rör, numera är de oftast koniskt nedslipade i ändarna. Ursprunget kommer från wampum, en kortare rörpärla som kom från snäckskal och som främst användes av de östra skogindianerna. När de vita nybyggarna först kom till Nordamerika använde de majskolvspipor till att röka i. Skaftet i dessa gjorde indianerna om till avlånga prydnadspärlor, och en vit handelsman kom på idén att börja tillverka benpärlor i olika storlekar. Det blev en omedelbar succé, och alltsedan dess har benpärlor använts i nästan allt indianskt hantverk. Mest välkänt är väl Chockers (halsband, se detta ord), samt Breast Plates (bröstskydd, se detta ord).
En variant av Hair Pipes är Horn Hair Pipes, som är svarta och görs av buffelhorn.

Breast Plate
En slags "brynja" bestående av företrädesvis längre benpärlor och glas- och mässingpärlor uppträdda på hjortskinnsremmar. Dessa brynjor hängde ofta på krigarnas bröst, och kunde variera i längd från ca 30 cm upp till någon meter. Smyckades ofta med pärlemor-skivor, fågelfötter etc. Förmodligen användes de inte i något skyddande syfte - det var alltför lätt för spjut- och pilspetsar att slinka mellan benpärlorna - utan nog mer som ren utsmyckning.

Briar
Engelska för törnbuske. Kommer från Klockljungen (Eri´ca arbo´rea), buskar och träd i Medelhavsländerna och Afrika. Rotveden, som är rödbrun, används nästan uteslutande till piphuvuden, eftersom den är mycket motståndskraftig mot eld.

Catlinit
Populär beteckning på den skiffersten som användes av nordamerikas indianer att göra piphuvuden från. Namnet kommer från George Catlin, en vit konstnär som sägs vara den förste icke-indian att besöka stenbrottet i Minnesota. Pipestone är den riktiga beteckningen på detta skiffer, ett mörkt rött, mjukt stenmaterial som endast finns i detta område. Stenbrottet anses, och har alltid ansetts, vara heligt bland indianer, och inom dess område förekom aldrig fientligheter bland olika indianer. Människor kunde resa hundratals mil för att komma över den åtråvärda stenen, och en utbredd handel med catlinit stammar emellan har förekommit under hundratals år.
Catliniten kan formas med kniv och andra handverktyg, och smordes förr in med buffelfett för att få en glansig yta.

Ceremonipipa
Det som oftast kallas "fredspipa" pg.a. att dessa pipor oftast togs fram när ett fredsfördrag skulle beseglas. Oftast ett långt pipskaft av trä, med ett piphuvud av röd Catlinit (se detta ord). Formen på dessa piphuvuden kunde variera en del - den tidigaste varianten var ett vinkelhuvud, sedan blev det ett uppochnedvänt T, och bredvid själva tobaksskålen kunde ett djur (buffel, häst, ekorre etc.) snidas ut i stenen. Pipskaften var gjorda av olika träslag, ibland var rökgången gjord genom att bränna ut träets märgkanal med en glödgad järntråd, ibland klövs trästycket, en rökgång snidades ut, och trähalvorna limmades och bands ihop igen. Skaftet var oftast mellan 50-100 cm långt, och dekorerades på olika sätt. En del dekorerades enkelt med bara brännmärken, en del snidades till skruvform, en del dekorerades med överflöd av pärlor, hjortskinn, fjädrar etc.
En variant av ceremonipiporna är Calumeten (se detta ord).

Chocker
Indianskt halsband bestående av i huvudsak benpärlor, mässing- och glaspärlor uppträdda på hjortskinnsremmar. Dessa kunde sammanfogas med hjälp av distansbitar i råhud till 2-, 3-, 4- och 5-radiga halsband. Det vanligaste är dock 2- eller 3-radiga. Mitt fram på halsen brukar någon ytterligare prydnad fastsättas - det kan vara pärlemorskivor, hornskivor, remmar med pärlor, fjädrar, tänder.
Innan benpärlorna kom, användes Dentalium Shells, ett slags långa, smala snäckskal till dessa halsband.

Coup
Från franskans "slag". Detta var det mest ärofulla prärieindianerna kunde göra - att ta coup. Detta betydde att man vidrörde en fiende utan att döda honom, vilket kunde göras med bågen, med geväret, med en särskild coup stick. Olika stammar hade olika sätt att räkna coup.

Drömfångare
Dream Catcher. En videring, ursprungligen av en handflatas storlek, vari sentråd (se detta ord) var spänt i spindelvävsmönster. På nätet fanns en sten eller pärla som symboliserade spindeln och från centrum av drömfångaren hängde en sentråd ned med 1-3 fjädrar fastsatta, ombundna med rött filttyg. Enligt indiansk sägen skall drömfångaren hänga över barnets säng, varvid de onda drömmarna kommer att fastna i nätet och brännas bort av morgonsolen. De goda drömmarna kommer att följa tråden ned till fjädrarna, och vidare till barnet som sover därunder.
Drömfångare har blivit oerhört populära, men numera tillverkas de i massupplagor i Taiwan och på Filippinerna, och de är omgjorda och utsmyckade med band, pärlor, fjädrar etc. till nästan oigenkännlighet.

Fettgarvning
Troligen den äldsta varianten av garvning. Urtidsmänniskan fann att de hudar hon använde till kläder och bostäder blev litet smidigare när köttsidan smordes in med fett. Fettet kom oftast från hjärnan och runt denna på det fällda djuret, och när detta omättade fett trängde in i skinnet bildades en kemisk förening, som konserverade och gjorde skinnet smidigare.Detta var den allra första varianten av garvning.

Garvning
Har skett, och sker, på fem olika sätt - fettgarvning, rökgarvning, vegetabilisk garvning, alungarvning och kromgarvning (se vidare respektive ord).

"Gevärskolvsklubba"
En klubba i form av en vänd gevärskolv. I den ända som tidigare varit axelstöd monterades ofta 1-3 utstickande stålblad, vilket gjorde klubben till ett mycket farligt vapen. Förmodligen härstammar den från just gevärskolvar, som kasserats av de vita, men som sedan återanvändes av indianerna. Den pryddes med skinn, pärlor och diverse utsmyckningar.

Horngravyr
En hantverksteknik att skära, rista eller "pricka" in mönster i olika material. Se vår artikel om Scrimshaw/horngravyr för en utförlig beskrivning.

Koger
När vi pratar om koger, menar vi oftast en väska för pilar. Forna tiders prärieindianer gjorde dem litet djupare, så att även bågen fick plats (på samma sätt som skogsindianerna i öster). Som tidigast var dessa koger mycket enkla - gjorda av en fyrkantig bit hjortskinn, som veks en gång och syddes ihop i botten och på sidan. Storleken gjordes så de rymde ungefär 20 pilar. Slutligen fästes ett brett axelband.
Med tiden utvecklades dessa pilväskor. De blev avsmalnande nedåt botten, en tunn trästav fästes vid den sydda långsidan för att staga upp väskan, och man började dekorera dem. De kunde vara gjorda av hela utterskinn, med benen hängande fritt, och svansen hängande från öppningen på väskan, som en stor pendang. De utsmyckades med utskärningar i skinnet och med broderier i piggsvinnstaggar (senare pärlbroderier). Denna typ av koger föredrogs av de södra prärieindianerna (som Kiowas) ända fram på 1800-talet.
Men för övriga stammar växte en annan variant fram. Man behöll väskan för pilarna, trästaven - men lade till en lång, smal väska för en ospänd båge. För att skydda pilarnas och bågarnas sentrådslindningar, vilka var känsliga för regn och fukt, gjordes väskorna djupa. Pilar syntes bara några cm av, och bågen täcktes också nästan helt av sin väska. Det breda axelbandet fästes mellan båg- och pilväska, med ändarna hängande fritt. Koger som användes dagligen var oftast enkelt utsmyckade - benen på skinnet kunde hänga fritt, några fransar lades till etc. Men vid sidan av dessa vardagskoger fanns också de som användes vid högtider eller i krig. Ofta gjordes hela utstyrseln av skinnet från en puma - kroppen blev pilväska och axelband, den långa svansen passade utmärkt till bågväska. Man hände pendanger i rött filttyg, benen på skinnet hängde fritt och det hela utsmyckades med fransar och pärlbroderier eller quills (piggsvinsbroderier, se detta ord). Men även utterskinn användes, och Sioux-indianerna föredrog hjortskinn som dekorerades med breda band av guills (och senare pärlbroderier).
Dessa väskor bars oftast löst hängande på ryggen. Axelbanden var relativt långa, och kunde knytas upp eller lossas, beroende på hur man ville ha väskan. Till häst hängde oftast väskorna löst över ryggen, och vilade på hästen bakom ryggen på ryttaren. Vid jakt eller krig drogs de fram för att hängas under vänster arm - på så sätt kunde man lätt och snabbt få fram nya pilar.

Kromgarvning
Garvning som utförs med basiskt kromsulfat.

Lappknivsläder
Läder från ren som inte är riktigt genomgarvat. Skär man av en bit lappknivsläder, ser man i snittytan en vit rand, vilket betyder att lädret inte är garvat i det området. Lappknivsläder används nästan uteslutande till samernas slidholkar - alltså läderöverdelen på en knivslida bestående av både läder och trä eller horn. Kniven placeras i slidans nederdel och lappknivslädret formas och sys fast i vått tillstånd kring en fals på nederdelens övre kant och vidare upp över knivskaftet. När lädret sedan torkar, krymper det och formar sig exakt efter knivskaftet. Täcker lädret det tjockaste partiet på knivskaftet betyder detta att ingen ytterligare slejf eller lås behövs - kniven trycks ned i "holken" och hålls på plats av den exakta passformen.

Mandella
En väggprydnad som anses bringa lycka till hemmet. Består oftast av en skinn- eller garnklädd järnring, varifrån ett antal ullvepor hänger. Inuti ringen är ett skinn uppspänt, och alltihop är dekorerar med hjortskinnsremmar, pärlor, fjädrar etc.
Detta är förmodligen ett modernt hantverk, eftersom dessa mandellas inte tycks finnas med i några samlingar, vare sig privata eller offentliga, av äldre indianföremål. Inte heller har jag sett, eller läst om, någon mandella i någon slags litteratur.
Kan vara så att någon nutida hantverkare, av indianskt ursprung eller inte, utgått från sköldens runda form och skapat någon egen indianinspirerad väggprydnad. Till den har lagts betydelsen som lyckobringare, den har blivit populär bland köparna, och idén har sedan spridits vidare.

Masurbjörk
(Vårtbjörk). Ved hos särskilt björk och lönn, med oregelbundna, slingrande årsringar med barkstråk i. Masur framträder ofta som svulster på stammarna och orsakas av krumväxning, tät utbildning av sidogrenar eller sidorötter, sårläkning etc.

Narv
Yttersidan på skinn och läder (den sida som har haft hår).

Nubuck
Skinn som är slipat på båda sidor, varvid man slipper den vanligtvis "blanka" narvsidan.

Parflech
Ett stort stycke råhud från främst buffel, som viks ihop (ungefär som ett påskbrev) och bildar ett förvaringsutrymme. Parflechen målades ofta i vackra mönster, och kunde innehålla allt från kläder till mat.

Pemmikan
En maträtt som brukades flitigt av bl.a. prärieindianerna. Bestod av strimlat, torkat buffelkött som bankats till smulor, och sedan blandads med buffelfett och bär till en mycket proteinrik massa. Den huvudsakliga kosten under vintrarna, eftersom den var hållbar mycket lång tid.

Pilar
De vanligaste träslagen bland prärieindianerna när pilar tillverkades var krusbär, chockecherry, Juneberry, ask, björk, rotting, vide, vinbärsbuske. Längden varierade från 60 cm till 75 cm och kunde räknas fram på flera sätt; längden från armbågen till fingerspetsen, plus lillfingerlängden, genom att greppa pilämnet med händerna över varandra sex gånger, längden från bröstkorgen till långfingrens spetsar när armarna var utsträckta rakt fram med fingrarna i ett V. Tjockleken var 8-12 mm, oftast var krigspilarna litet tjockare än jaktpilarna.
Pilämnena skars på vintern, när saven var låg, eftersom träet inte sprack så lätt då. Det var svårt att hitta kvistfria, raka ämnen, så man letade upp de rakaste man kunde hitta av en lillfingers tjocklek, kapade dem i lämplig storlek, buntade ihop ca 20 st, lindade in dem i skinn och hängde upp paketet i tipins topp, rakt över eldhärden. Detta torkade pilämnena, och dödade ev kryp som fanns i träet.
Efter torkningen skalades barken av och ämnena täljdes ned till lämplig tjocklek. För att få dem jämntjocka användes ett verktyg gjort av sandsten. Två bitar med slät sida letades upp, en skåra gröptes ur varje sten och när man lade ihop dessa stenar, skåra mot skåra, bildades en tunnel med den valda tjockleken. I denna tunneln drogs pilen fram och tillbaka, till dess alla ojämnheter hade slipats bort, och pilen var i det närmaste helt rund och jämntjock. Om den nu var krokig skulle den rätas upp, vilket gjordes på några olika sätt. Först smordes pilen in med fett, hettades upp över elden och sedan böjdes den helt enkelt över knät eller något liknande och hölls så till dess den svalnat och blivit rakare. Eller så drogs den genom ett hål gjort i sten, horn eller trä. Ett tidsödande och omständigt arbete.
Sedan var det dags att göra ett hack i bakre änden för bågsträngen. Det var oftast i V-form eller U-form, och om skytten föredrog att hålla i pilen när han siktade, så gjordes hacket relativt djupt. På så sätt fick fingrarna bättre grepp om själva pilen (detta sägs vara ett sätt som Sioux-indianerna använde).
En specialité för just prärieindianernas pilar kom sedan. En, två, eller oftast tre grunda skåror skars ut i skaftet, längs hela pilens längd. Ibland var de raka, ibland zick-zack-formade, men oftast gick de i en vågformad rörelse. Varför dessa skåror gjordes är det ingen som vet - det har föreslagits att de skulle leda bort blodet från såret, och därmed orsaka en snabbare förblödning (och ett blodspår som var lätt att följa). Eller att de hjälpte pilen att få en rakare bana i luften. Eller att de skulle symbolisera blixten, en symbol för styrka och fart. Förmodligen är sanningen att dessa skåror hade något religiöst syfte. De måste ha varit viktiga, eftersom det tog tid och var relativt besvärligt att få dit dem på det tunna skaftet.
Sedan skulle pilspetsen fästas. Pilspetsarna kunde se olika ut, beroende på vad de skulle användas till. Dels fanns varianten där själva pilämnet formades till en relativt grov, trubbig träspets, eller så monterades fyra små träpinnar i kors runt främre änden av pilen. Dessa pilar användes för småvilt och fåglar. Till storviltsjakt och krig användes spetsar av järn. Innan de vita dök upp på scen, användes spetsar av horn (främst av Sauk-indianerna) eller sten, men vad det gäller spetsar av sten är det troligen så att prärieindianerna inte själva tillverkade dessa i någon större omfattning. Man bytte till sig dem av andra stammar, eller så kokade man hornspetsar, rätade ut dem, gjorde håll för pilen och monterade dessa som pilspetsar.
När så de vita började anlända fick man tillgång till järnet. Först tog man hand om järn från sådant man kom över vid attacker eller vid handel (stekpannor i järn, järnbanden runt tunnor etc.), men sedan började de vita tillverka järnspetsar för handel med indianer. Dessa spetsar, 5-7 cm långa, formades litet varierande, beroende på om de skulle vara till krigspilar eller jaktpilar. Krigspilarnas spetsar var mycket spetsiga, med bakre änden tvärt avhuggen, ibland litet bakdragen, så den formade en hulling. På detta sätt var det svårt att dra ur pilen ur ett sår, och för att göra pilen ännu mer effektiv i krig så fästes den ganska löst på pilskaftet. Då lossade skaftet när pilen skulle dras ur såret och spetsen blev kvar. Så om skottet inte var omedelbart dödande, så orsakade den kvarsittande spetsen ofta infektioner och andra problem som i sinom tid skulle kräva sitt offer. Jaktpilarnas spetsar däremot limmades och surrades mycket hårt till pilskaftet, för att lätt kunna dras ur djuret. Också spetsarna såg annorlunda ut. Det var inte fullt så spetsiga, bakre änden var rundad och spetsen var slipad nästan runt om. Allt för att pilen skulle vara lättare att använda fler gånger. Spetsen fästes genom att ett hack, ca två cm djupt, gjordes i spetsen på pilskaftet och där limmades och surrades spetsen med sentråd (se detta ord). Skåran för spetsen gjordes tvärs över mot strängskåran i pilens bakre ända när det gällde krigspilar, och när det gällde jaktpilar hade den samma riktning som strängskåran. Detta för att spetsen på en krigspil lättare skulle slinka mellan revbenen på en fiende som stod upp och alltså hade revbenen horisontellt, medan spetsen på en jaktpil skulle gå mellan revbenen på ett djur, vilka har revbenen vertikalt. Nyttan av detta var väl tvivelaktig, eftersom pilen roterar i luften, och det fanns inte en möjlighet att veta hur den skulle träffa sitt mål.
När spetsen var på plats, märktes pilarna med ägarens färgsymboler. Dessa målades på pilskaftet, och bildade olikfärgade band runt skaftet. Ibland var hela pilen målad, och ibland var skårorna utefter pilen också ifyllda med färg.
Efter detta monterades styrfjädrarna. De kom oftast från vildkalkon eller örn, men också hök- och ugglefjädrar användes. Cheyennerna använde relativt korta fjädrar, men oftast var de 15-20 cm långa, och placerades runt skaftet på lika avstånd. De sättes bara fast i fram och bakände med sentråd, och på ett sådant sätt att mittenpartiet buktade ut en aning. Fjädrarna skars så de var ungefär 15 mm höga i framkant, för att sedan öka i höjd till ca 25 mm i bakkant.
När man tillverkade pilbågar och pilar, lade man ned störst möda på just pilarna. Pilbåge användes ofta på relativt kort avstånd, och även en båge av dåligt virke, eller en löst spänd bågsträng kunde få iväg pilen med avsevärd kraft. Men var pilen krokig, skulle den ofelbart missa...

Pilbåge
De vanligaste bågtyperna bland prärieindianerna var de som var gjorda av ett enda trästycke, och de som var limmade av flera lager trä, horn, ben. Även s.k. hornbågar användes - från stora horn sågades långa bitar ur, vilka sedan limmades och bands ihop med råhudsremmar (de förstärktes ofta också med pålimmad råhud utefter hela bågens längd). Dessa bågar fanns bland Shoshone, Crow, Blackfoot, Nez Percé, Cheyenne och Gros Ventre.
Vanligast var dock träslag som ask, alm, cederträ, vide, järnträ, mullbärsträd och kanske främst Osage Orange. Det sistnämnda fanns bara i norra delen av Amerika, så indianer från olika stammar företog långa färder norrut för att samla på sig stora mängder av träslaget, dels för eget bruk, dels för handel med andra stammar. Dessa resor gjordes under vintertid, eftersom eftersom savhalten då var låg i träden, och bågämnena inte sprack så lätt under torkningen.
När man fällt bågstavarna, avbarkades de, smordes in med fett, rullades in i skinn och hängdes upp i toppen på tipin, direkt över eldhärden. Där fick de torka under lång tid (vissa stammar brukade under denna tid också grovforma stavarna). Därefter kapades de bästa ämnena ned till lämplig längd. Tidigare hade indianens båge varit rätt så lång, men med användandet av hästen kom också nödvändigheten av att ha kortare, mer lätthanterliga bågar på hästryggen. Oftast var längden mellan 90-120 cm, men ägaren gjorde en båge som var anpassade direkt till honom. Detta kunde göras på flera sätt; längden från högra axeln, över bröstkorgen till fingertopparna på den utsträckta vänstra armen, längden från högra handen i höfthöjd, snett över bröstkorgen till vänstra handens fingrar, när armen var rakt utsträck i höjd med axeln, eller helt enkelt var längden lika med ägarens höfthöjd ovan marken.
Sedan skulle bågämnet täljas till. På mitten, där greppet skulle vara, var bågen som tjockast (ca 3-4 cm bred), sedan smalnade den av utåt ändarna, så att den vid varje spets var som ett långfinger i tjocklek. I genomskärning såg bågen ut som ett något tillplattat O, eller som ett D, med den buktiga sidan mot skytten.
De flesta bågarna var relativt raka när de inte var uppspända, men en del indianer böjde bågen i mjuka kurvor redan vid tillverkningen. Detta gjordes genom att smörja in träet med buffelfett, värma upp bågen över elden, och sedan böja träet över knät, eller bända upp en ände genom att trampa ned en annan del mot marken. Man höll bågen i det läget till dess träet svalnat, och böjningen blivit permanent. En del bågar gjordes "motkurvade" - när de inte var uppspända pekade ändarna på bågen från skytten, och när man spände upp strängen "slog kurvan över" och ändarna blev som hos en vanlig båge. Detta gjorde mycket till spänst och styrka hos bågen, men var betydligt mer besvärligt att tillverka.
Om råhud eller senor skulle limmas på, gjorde man nu skåror i bågen, eller raspade upp ytan med sandsten, så att limmet skulle få bättre fäste. Limmet gjordes av hovar eller horn, som kokades till dess de blev en trög massa. Limmet ströks på bågen i olika lager, däremellan pudrades strängar av torkad och pulveriserad vit lera, samt senor från buffelns ryggparti eller älgens ben lades på.Detta tillsammans ökade kraftigt styrkan hos bågen. Till sist kläddes hela bågen med våt råhud, som syddes ihop, och som, när det torkat, ytterligare ökade styrkan.
Nu dekorerades bågen med färg i olika mönster, någon fjäder eller skalplock kunde bindas fast vi en ända, handtaget kunde lindas med ytterligare råhud. Till sist gjordes hack i varje ända av bågen där bågsträngen skulle fästas.
Bågsträngen gjordes av olika material. Det förekom strängar av tunna råhudsremmar, av växtfibrer, av ekorrskinn, av björntarmar, men de överlägset mest vanliga var att strängen gjordes av sentråd (se detta ord). Sådana trådar använde indianerna till att sno ihop strängar som var litet mer än tre gånger så långa som bågen.Detta gjordes med sentråden våt och dessa trådar viktes två gånger och snoddes ihop till sträng med tre "kardelar". Den sträckte ut och fick sedan torka. Efter det bands en ända fast vid bågens ena spets, den andra ändan av strängen försågs med en ögla som sköts in i hacket på andra änden av bågen när den skulle spännas upp. Man justerade längden så att i spänt läge befann sig strängen ca 15 cm från greppet på bågen, vilket ansågs vara ett lämpligt avstånd. Bågsträngens längd fick hela tiden justeras, eftersom sentråden var känslig för fukt, och regn kunde töja ut den så att bågen inte fungerade. Samtidigt behövde den lite fukt då och då, annars kunde den torka, krympa och orsaka brott på bågen.
Det var inte lätt att vara bågskytt under dessa förhållanden...

Piggsvinstaggar
Piggsvinets taggar användes flitigt till utsmyckningar och broderier innan de vita kom med glaspärlorna. Taggarna rycktes loss ur djuret, tvättades, sorterades efter storlek, färgades med olika naturfärger, plattades till och användes till s.k. quillwork. Med hjälp av sentråd och indiankvinnans skicklighet veks dessa taggar i olika mönster, och bildade mycket vackra broderier, ofta med geometriska mönster. Det var ett mycket tidsödande arbete, och när glaspärlorna kom minskade quillworken drastiskt. Men det finns fortfarande många indianer (och andra) som sysslar med quillwork.

Pärlbroderi
Pärlbroderiet kom att ta över efter quillworken. Det gick betydligt fortare att brodera med pärlor och färgerna uppfattades som vackrare. Man kunde väva pärlbroderi i en liten ram, eller man kunde sy dem på skinnet med olika tekniker. Den vanligaste tekniken bland prärieindianerna var lasy stitch, där minst 8 pärlor träddes upp på varje stygn, och rader av dessa stygn bildade broderiet. Genom att byta färger på pärlorna kunde de populära geometriska mönstren skapas. Skogslandsindianerna sydde på pärlorna en och en för att skapa sina mer sirliga blommönster.
Prärieindianerna dekorerade sina högtidskläder med pärlbroderier, sina finaste mockasiner, pungar, pipfodral, huvudbonader, amuletter, hästutrustning, lansskydd osv. Det omfattande pärlbroderiet som kunde förekomma på skjortor och klänningar gjorde plagget mycket tungt, så dessa plagg användes aldrig i strid, utan vid ceremonier av olika slag.

Quillwork
Se ordet Piggsvinstaggar.

Råhud
Skinn som inte färdiggarvats. Ett tunt skikt mitt i skinnet är ogarvat, vilket medför att skinnet kan formas, sys etc, i vått tillstånd, men när det torkar blir hårt och stelt. Vid torkningen krymper det också, och användes därför flitigt av indianerna till att binda ihop saker. Man band ihop verktyg, bågar etc. hårt med våt råhud - när den sedan torkade, krympte den och fogen blev mycket stark. När man talar om råhud i indiansammanhang, menas ofta skinn från hjort, älg, buffel.
Också samernas lappknivsläder (se detta ord) fungerar enligt samma princip.

Rökgarvning
Också en mycket gammal form av garvning. Kom till genom en slump, då forna tiders människor kom underfund med att de hudar som täckte deras bostäder, och som hela tiden utsättes för röken från eldhärden, blev hållbarare än andra. Vissa träslag innehåller ämnen, vilka vid bränningen följer med röken till skinn som antingen täckte bostaden, eller som avsiktligen draperas på en ställning över eldstaden. Skinnen blev mer konserverade och vattentåliga, så nordamerikas indianer har ända fram till slutet på 1800-talet använt rökgarvat skinn till sina moccasiner. Oftast återanvändes buffelskinn som tidigare täckt tipin för detta ändamål.

Sentråd
Älgar och rådjur har muskelsenor utefter benen, och buffeln har också dessa senor vid ryggpartiet. I genomskärning är de platta, några cm breda och har hos buffeln ca 80-90 cm längd. De kan lätt klyvas i tunnare band eller trådar, som användes att binda ihop verktyg, vapen etc. med, eller att sy med. Man använder sentråden i vått tillstånd, eftersom den är stel och nästan omöjlig att jobba med torr. De indianska kvinnorna, som använde sentråden till nästan allt sömnadsarbete, brukade förvara sentrådarna i mun för att hålla dem våta. Sedan drogs de fram allt efter behov under arbetets gång.
Sentråd användes också av samerna vid deras sömnadsarbete, men då kom senorna naturligtvis från renen.
Man kan fortfarande köpa riktiga senor, och göra sin egen tråd, men den är dyr, behöver skarvas ofta, och är svårjobbad. Numera är den nästan helt ersatt av "falsk sentråd", en syntetisk tråd på rullar, med samma utseende och hållfasthet som äkta sentråd.

Sköld
Det fanns fyra typer av sköldar; dansskölden, som var en lättviktsmodell och användes vid ceremoniella danser, medicinmannens sköld, som ansågs ha extra starka krafter och användes i hans ceremonier, miniatyrskölden, som var en mindre kopia av krigsskölden och som ibland fick ersätta den riktiga krigsskölden vid längre resor, och så krigsskölden.
En krigssköld gjordes oftast från buffelns tjockaste huddelar, manken eller bröstet. Man skar ut en stor bit, mycket större än den färdiga skölden, rengjorde från köttrester och hår, och krympte sedan huden. Detta för att huden skulle bli ännu hårdare och mer motståndskraftig mot pilar, spjut etc. Krympningen kunde göras på olika sätt; antingen i varmt vatten, nedgrävd i jorden med en eld brinnande ovanpå i timmar, utspänd över en grop i marken där man placerade upphettade stenar, utspänd över en öppen eld. Efter detta skulle huden klara direkta pilskott från ca 20 m håll, annars kasserades den.
Efter krympningen vidtog själva tillverkningen. Det vanligaste var att en träring av vide böjdes rund, snedskars och bands ihop med råhudsremmar. Storleken var i snitt runt 50 cm (innan hästen kom till Nordamerika var sköldarna oftast mycket större, strax under en meter i diameter). Ringen lades över den krympta råhuden och skars till, ungefär 5-10 cm större än ringen. Man gjorde hål runtom, och huden viktes sedan över ringen och spändes upp med remmar av läder eller råhud. Vissa stammar hade flera lager råhud i sina sköldar, och en del hade två lager med buffelgräs emellan - allt för att den skulle skydda sin ägare bättre.
Efter detta skulle skölden dekoreras. En sköld ansågs vara en helig och mycket värdefull ägodel. Den innehöll mycket "kraft" och den dekorerades omsorgsfullt utifrån en vision som ägaren haft. Det fanns strikta regler, olika beroende på stam, som inte fick brytas när skölden dekorerades och den skulle också välsignas av stammens heliga man. Oftast gjordes också ett transportfodral till skölden, av hjortskinn och dekorerat på samma sätt som skölden.
En sköld ansågs skydda sin ägare även när det inte var krig. Den hängdes vanligtvis ut på en tripod utanför tipin - dels som skydd, dels för att visa omgivningen vilken "kraft" ägaren besatt genom att äga en sådan sköld, dels genom att få ökad kraft från solen.

Sköldpaddsamulett
En amulett i form av en sköldpadda eller ödla, som båda ansågs vara mycket långlivade, syddes av hjortskinn när ett barn föddes. En bit av navelsträngen torkades och syddes in i amuletten, och sedan dekorerades skinnet med quillwork eller pärlbroderi. Denna lyckoamulett följde barnet ända upp i vuxen ålder, som en påminnelse om varifrån han/hon kom.

Spaltläder
Vid tjockare läder (nöt, buffel etc.) spaltas ofta lädret upp i flera lager. Den yttre delen, med narvsida, blir ett finare skinn, medan det andra lagret/andra lagren blir av en något sämre kvalité och kallas spaltskinn/spaltläder.

Svartek
Ek som legat mycket länge i vatten eller vattensjuk mark, varvid träet antagit en nästan svart ton. Mycket eftersökt av hantverkare, bl.a. knivmakare, svårt att uppbringa, och därför mycket dyrt.

Tipi
Prärieindianernas konformiga bostad. Från början gjordes den av hopsydda buffelhudar, men från mitten av 1800-talet blev materialet mer och mer canvas-duk. Tipin påminner mycket om samernas kåta, men hade också i toppen ett par reglerbara flikar. Dessa kunde stänga rököppningen helt, eller regleras efter hur det blåste, så att röken från eldhärden drogs ut så fort som möjligt. Innan hästen kom till Nordamerika var tipin rätt så liten, eftersom de enda drag- och packdjur man hade var hunden, men efter hästens introduktion kunde man göra tipin större, och ofta var den 4-6 m tvärs över golvytan.

Travois
En ställning som ursprungligen, innan hästen kom tillbaka till Amerika, användes för att använda hundarna som dragdjur. Två längre störar släpade bakom hunden, ändarna korsades över hundens rygg, bands ihop och fästes vid hunden. Bakom hunden fästes ytterligare störar vinkelrätt mot de två "släpstörarna" och på så sätt bildades en plattform, där packning kunde lastas. När hästen kom gjordes travoisen större för att passa det mycket starkare djuret, och mycket större last kunde släpas på det sättet.

Vegetabilisk garvning
När man vid garvningen använder garvsyra från träd och buskar (ek, gran etc.).

Vril
En utväxt på träd, främst björk, i form av en stor "vårta". Kapas loss från trädet och används till skålar eller kåsor.

 

STARTSIDA : INDIANER : DRÖMFÅNGARE : HOPI-PROFETIOR : CHIEF SEATTLES TAL : BIOGRAFIER : STAMKARTA
KNIVAR/HORNGRAVYR
VÄSKOR/KLÄDER : AUTENTISKT INDIANHANTVERK : EGENDESIGNAT INDIANHANTVERK
SMYCKENDIVERSE HANTVERKGÖRA SJÄLV?PRESENTKORT : SKINN/LÄDER
  HORNGRAVYR/SCRIMSHAW : SMIDE : EVENEMANG :  ORDBOK : SKRYTSIDA
BILDGALLERI I : BILDGALLERI II : BILDGALLERI III
VEM ÄR JAG? : KÖPEVILLKOR : LÄNKAR : E-MAIL

horizontal rule

© www.klockaretorpet.com 1999-2010
E-post: thomas@klockaretorpet.com